"När hon kastade ett mynt i en brunn , när hon blåste alla ljus på sin tårta , när någon fann hennes frans på sin kind. Hon tog alla chanser att få önska , och hon önskade alltid samma sak. Hon drömde att den sjukdom som smittat hennes familj skulle botas och därför få den lyckliga familjen hon en gång hade tillbaks. Varje morgon kunde hon höra sin mor på toaletten spy, och lämna huset blev en kamp med panikångest. den varma omtänksamma personen försvann sakta och flickas oro växte sig starkare. Hennes far bar likaså den sjukdom, livsglöd och oövervinnerlig kärlek försvann i takt med viktnedgång och bråk. Hon fick hjälpa honom när hans ben inte ville bära honom, och sjukdomen tog ifrån honom sitt leende. Den man hon alltid sätt som starkast i världen och alltid sätt upp till vänder henne ryggen. Men hon fortsatte att önska. Ingen förstod hennes rop på hjälp och orden "de är vuxna, de gör vad de vill" ekar i hennes huvud. Hennes familj var ju det finaste hon hade. De säger att sjukdomen smittar om man inte är försiktig. De säger att den är lurig och finns där när man minst anar det. Den är sliter sönder familjer och till och med dödar. Lyckas man bli läkt så ligger den på lur och väntar på ett tillfälle att greppa dig igen. Den är elak och gör den starkaste svag. Den tar bort känslor och din livslust. Botemedlet är svårt att få tag på, det sitter så långt inne i dig själv och hittad oftast inte innan det är försent. Du förstår kanske nu vad det kan va,den kan köpas köpa för pengar, alkohol kallas den...
Ibland är det skönt att få ut känslor på ett papper. Jag vet att jag är långt i från ensam att känna så här. Man ska aldrig skämmas eller gömma nått som kan göra så ont. Jag är en stolt dotter till två nu nyktra föräldrar.
