Intervjuer

intervju med "P"

Jag har alltid känt P, Vi bodde inte ens ett stenkast ifrån varandra som barn. Min syster och P var bästa vänner och jag och P’s lillasyster var så gott som systrar. Men eftersom det skilde ett par år i mellan oss så hängde inte jag och P på samma sätt. Jag har alltid tyckt att P's liv var lite som ett äventyr och efter jag fick höra att han vart i Afrika, dit jag gärna vill åka så kändes det helt naturligt att träffa honom över en fika. På fikat hade jag tusen frågor och blev så inspirerad att jag kände att jag måste få göra en intervju med honom. Jag kände att fler än jag borde få ta del av hans historia,  hans perspektiv på människor och livet. Så vi styrde upp en till fika, vilket ledde till att jag satt och ryste mig igenom 2 och en halv timma. Det var sättet han berättade och hans passion i det hela får mig att vakna och bara vilja sätta igång och försöka få jorden att bli en bättre plats. Tänk om det fanns mer människor som P och tänkt vilken skillnad världen hade blivit. 

-Efter lumpen så kände jag att jag skulle vilja göra något utav det, göra nått viktigt. Så när jag var 19 så bestämde jag mig för att göra min första mission. Den blev till Kosovo för att uppehålla fred. Det var krigsuppehåll men väldigt spänt. Man fick ju gå igenom olika sorters tester för att se om man skulle klara en sådan mission, men som 19årig så är man för ung. Då man kommer ifrån en trygg Svensk uppväxt och slås av all den misär som fattigdom och svält som fanns i Kosovo. Det fanns inget val än att bli vuxen snabbt och det tar hårt på en ung människa. I Kosovo stannade vi i 8 månader, och även om det tog hårt på mig så är det ingenting jag ångrar. Det känns verkligen som vi gjorde nytta. Det är ju faktiskt fortfarande fred och det är något jag känner stolthet för.  Men denna mission fick mig att längta efter trygghet, det var något jag saknade i Kosovo. Och så fort jag kom hem så började jag bygga upp mitt liv. Jag skaffade mig en flickvän och vi flyttade fort ihop.  Men dragningskraften att vilja åka iväg igen började långsamt krypa fram igen, 2003 bestämde mig för att söka till insatsstyrkan, jag ville verkligen göra nått igen.  Jag åkte på utbildning i Skövde i 4månader och väntade sedan i jour. Det var mycket prat men inte mycket hände så jag sökte mig till en annan min röjande insatsstyrka.Samma år tog det slut med min flickvän och jag började hänga i Eksjö på ett regemente. 

 2006.

Afghanistan behövde hjälp av en tyngre grupp och de frågade mig om jag ville åka ner. Gruppen var perfekt, många var vänner och den bara kunde inte bli bättre. Vi fick åka till Stockholm på en av de bästa utbildningarna jag fått i personskydd. 

Jag kan ärligt säga att veckorna innan vi reste så var jag riktigt rädd, aldrig känt sådan rädsla. Det blev mycket alkohol för att försöka förtränga och tankar om att de faktiskt ville döda oss snurra runt i huvudet. Gruppen blev väldigt sammanbunden och det är en känsla som är står att beskriva. 

-Natten innan avresa sov jag inte en blund. Jag av någon anledning fick resa ner själv två dagar efter alla andra och fick bara kryptiska meddelanden om personer jag skulle möta i mellan landningen i Dubai. Jag kollade runt och insåg att alla var civil klädda och reste själva. En försiktighets åtgärd som vi inte var vana vid i Kosovo. Det gick inte att undgå hur välutbildade, professionella människor man var omringade av. Trotts det fanns rädslan kvar men första natten på Camp  fick jag uppleva hur kroppen ställde sig in på överlevnad gentemot rädslan. 

En öronbedövande smäll hördes en bit bort, jag aldrig hört en sådan smäll förut. Dom berättade för mig att det var en väg bomb och ingen hade skadats. Efter den händelsen gick jag utanför kroppen och blev på nått sätt arrogant inför rädslan, med inställningen att; dör jag så dör jag. Jag antar att kroppen inte orkade vara rädd längre. Under min tid i Afghanistan blev det inte lika mycket humanitärt arbete som i Kosovo, vi fungerade mer som ett livvakts skydd. Man fick vara väldigt diplomatisk och ta allt väldigt försiktigt för att vinna folkets förtroende, men de stod på vår sida och visste att vi var där för deras skull. Jag har aldrig mött ett vänligare folk. De enda de ville ha var trygghet och fred.. Som svensk är det svårt att förstå att deras mål i livet var att överleva, de var nöjda med det lilla. 

Att få jobba med Afghanska armen är en särskild upplevelse, de är totalt orädda!

Jag träffade en fältpräst och vi kom varandra väldigt nära, vi brukade sitta i solnedgången men ett glas vin och ha intressanta konversationer, en fantastisk upplevelse.  

-Jag hade förväntat mig negativ reaktion ifrån folket, men de ville ha oss där. Det är ett väldigt splittrat samhälle och svårt att förstå ur ett svenskt perspektiv. Men man kan säga att de ser till sin ”klan/samhälle” först och inte till sitt land.Det är utbildning som saknas. Grunden till problemet och stridigheterna i Afghanistan är inte religion som många tror, utan narkotika. Afghanistan står för över 80% av jordens heroin och opium. Religions kopplingen är ett vanligt missförstånd och ibland lätt att skylla på…

Det är inte bara i dessa krig det kallas för religions krig. Av de Talibaner jag träffat som har gått över till andra sidan kan jag mer om islam än de kan. Islam används som ett verktyg för att styra ett land. Något de är inte först eller ensamma med i Afghanistan..

George Bush har sagt – Gud har talat till mig, vi måste skydda vårt land. Detta var han ”tvungen” att säga, annars hade han aldrig fått med sig resten av landet.

 Allt handlar om makt och pengar!

-USA sa att de vill stoppa införsel av droger, sedan hände 9/11. 

Jag skulle aldrig rekommendera någon att åka till Afghanistan på sin första mission, man måste vara väl förberedd. På ett filosofiskt sätt så handlar det faktiskt om resten av ditt liv, även om du överlever så måste du leva med upplevelserna hela livet.  En mission handlar inte om krig och om man åker dit för att kriga, gör man det är man inte lämplig att åka ner. Det handlar om att göra något bättre, göra nått gott.

I 5månader var jag i Afghanistan och under den tiden lärde jag mig väldigt mycket. Jag hyllar verkligen alla som väljer att åka dit. Efter att ha varigt med i Debatt och i radio så kommer man alltid fram till samma slutsats; Afghanistan har blivit bättre vad gäller kvinnors rättigheter, det har varit två val,flickor får numera gå i skolan med mera. Vad händer då om vi åker där ifrån? Det är sagt att 2014 ska alla trupper hem. Opinionerna vänder ryggen till och hävdar att insatsen är att kasta pengar o sjön. 

I två månader efter jag kom hem från Afghanistan kunde jag inte lugna ner mig, jag kollade diken och om vapnet satt där det skulle. Men jag kommer ihåg dagen när lugnet äntligen tog tag i min kropp, det var juldagen.  

Vilket får mig att tro att det finns fördel att vara äldre och tryggare i sig själv när man går igenom sånt här. Med den insikten av både ung och erfaren tycker det borde finnas en åldersgräns för att rycka ut som insatsstyrka. Man är helt enkelt för naiv som 19-åring. 

Sudan kom upp på tavlan efter jag vart hemma ett tag, det var snack om etnisk rensning och mat kom inte fram som det skulle. Jag ville verkligen dit. Allt var klart och vi var förberedda att åka. Sudans president sa då att skulle det skickas en FN-trupp hit så skulle han personligen inleda ett krig i mot oss. Kina har vetorätt i säkerhetsrådet och valde billig olja framför människoliv, något Kina  inte är unika i på något sätt. Det är tyvärr så världen fungerar –Sudan utpressade Kina helt enkelt. 

Vilket är den andra farliga delen med att jobba med insatsstyrka, man kan lätt bli bitter. Man får se i första hand hur världen fungerar och hur människor med makt väljer det ekonomiska framför människovärden. Man får se det så här; Ska man acceptera en sådan värld? Mitt svar är så klart NEJ!  

Men då det inte blev nått med Sudan tröttnade jag och mina vänner på hur världen ser ut och valde att stanna hemma. Jag började jobba som snickare, men på kafferasterna haglade okunniga kommentarer om allt snack om andra länder. De visste inte vad de pratade om! Det tärde verkligen på mig och tillslut valde jag att starta eget.  Ja ville ge det en chans och höll på med det ett bra tag. Tanken på att åka iväg igen övergav mig dock aldrig.  Efter tre år så kände jag att det inte gav mig något. Jobbet tog så mycket tid! Jag åkte på semester i 5 dagar och när jag satt i bilen i Tyskland så kände jag hur min kropp förändrades. Jag mådde så dåligt och ringde en vän till familjen. Han sa att jag skulle ringa ambulans. Läkaren tog en massa tester men det visade sig ingenting. Han frågade hur jag lever mitt liv. Jag hade gått in i väggen. Det gick då upp för mig att jag måste ta tag i mitt liv. Så jag låste in mig i lägenheten och sjukskrev mig. Gick igenom alla faser i livet utan döden. Började skriva och försökte komma underfund med vad jag ville. Dessa fem dygn var de bästa och värsta dygn i mitt liv. Vi har en möjlighet i detta land att plugga och utbilda oss, så efter dessa dygn så kom jag fram till att jag ska plugga något. Jag vill jobba med människor och efter att ha pratat med studievägledning så föll polletten ner, jag vill bli lärare. Det är där jag kan påverka och uppmuntra, vara med och forma nästa generation. Mitt mål är att mina elever inte ska bli hatande människor. Att blanda kunskap och passion, då i historia och husbyggnad. 2010 så rullade allt på med pluggandet. Men jag var riktigt rastlös under jul-sommarloven så jag skickade in min Cv till olika FN jobb och i februari så ringde en Kanadensare ifrån Nairobi. Afrikanska unionen skulle ha ett möte och behövde personer som var utbildade i personskydd. Jag blev överväldigad, Afrika har alltid lockat mig. Jag tackade ja och fick åka på kurs. 3 juni satt jag på ett plan till Nairobi. Det var ett riktigt häftigt jobb, fick köra runt på högt uppsatta män och fick chansen att ställa en masa frågor. Väl i Kenya fick jag uppleva det värsta klassamhälle som finns.  Vi bodde i staden Gigiri,  i Hollywood stil men i samma stad så finns världens största slum. Trotts att jag visste lite hur världen faktiskt fungera,  slutade jag aldrig förundras. Afrika gjorde mig  ändå lycklig, afrikaner är verkligen överlevnads konstnärer. De är alltid glada och jag kände mig aldrig uttittad. De bjuder in dig till deras land på ett fantastiskt sätt. Jobbet flöt på bra, inga konstigheter. Tanken var att jag skulle jobba i 7 veckor men under sommaren så kom svälten till sin bristningsgräns. Det blev akut och jag anmälde mig frivilligt att åka till Dadab, som gränsar mellan Kenya och Somalia. 

Där hjälpte jag till med det grundläggande som inventerings listor och bygga tält.  Skillnaden mellan Afghanistaner som är ett överlevnadsfolk och detta är att detta har kommit till sin spets. Mammor var tvungna att lämna sina barn längst vägkanten då de inte kunde bära längre och för kunna rädda sina andra barn. Det är höjden av misär när en mamma offrar sitt barn för en garanterad dör längs vägkanten.  När de väl var framme efter sin långa färd så blev det läkarkontroll där de lev uppdelade i två köer och vi som jobbade där visste att kön till höger inte hade en chans att överleva och de till vänster hade eventuellt en chans. Jag är verkligen inte avundsjuk på läkarna som var tvungen att göra detta val, och är väldigt imponerad av att dessa människor offrar sina bekväma liv för att hjälpa människor. Det är väldigt lätt att se allt det negativa i en sådan här situation, men jag har valt att se det positivt. Man måste välja, annars kommer det äta upp dig känslomässigt. 4 augusti lämnade jag Dadab med en positiv känsla och jag glömmer aldrig flygresan hem, när jag i landning ser min barndoms stad och dess kontraster. Sverige hade aldrig varit vackrare. Skön känsla att få komma hem.  

Jag hade rekommenderat någon att åka dit om personen i fråga har ett hum om hur han/hon kommer att reagera. Man borde ha lite kött på benen och vara mentalt förbered. Det är också viktigt att ha ett bra stöd hemifrån. Som volontär  erbjuds samtalsterapi efter sådana missioner. 

2011-2012 så åkte ja ner igen, men det var mindre intressant. Det var som vilket jobb som helst, satt inne på ett kontor hela dagarna. 

Min målsättning är att jobba med utbildning i Afrika. Jag vill göra min C-uppsatts i Uganda. Det är sån hunger efter kunskap. Afrika har satt sina spår! 

P säger med glimten i ögat – Jag älskar verkligen Afrika! 

Jag hoppar in i en taxi, där taxichauffören sjunger för fulla muggar, det är bara att försöka sjunga med – Det är så jag skulle sammanfatta Afrika

Vem inspirerad dig? 

Jan Eliasson, svensk diplomat vice ordförande i FN

Olof Palme

Jag föraktar ingen idag, man mår då så mycket bättre som människa. 

Okunskap Föder Hat